Jag har typ stukat ryggen. Nä, men det gör ont så kan inte riktigt röra mig. Jäkla basket.

Idag mår jag inte bra fysisk, så därför släpade jag mig i väg på den viktiga morgonlektionen, gick även på matten, men sedan tog jag bussen hem igen. Sitter nu utanför dörren och solar i vinter-vår-solen. Vår blir det först när jag ser en blomma. Sådeså.

Skrev ju för någon dag sedan om det gröna gräset som längtade fram under det tjocka täcket snö som täckte allt och alla. Märkte först nu när jag kom hem att det längtat klart.

 

Känner mig verkligen forever alone just nu. Har suttit i ensam i korridoren ett tag nu, och så plötsligt slocknar alla ljusen för att det inte tror att det finns någon här. Helt mörkt nu. Blä. Och nej, jag orkar faktiskt inte hoppa omkring så att det märker att jag är här.

Varit hos tandregleringsspecialisten på morgonen nu, så kom inte till skolan förrän halva första lektionen var över. Sitter alltså hellre här och knappar på mobilen. Rälsen ryker den 30 mars! Lite nervös.

Sofie: hur är det att ta bort den om man jämför med hur det var att sätta in den?
Tandfe: det är ungefär likadant, inte jobbigt alls! Tar bara längre tid och så kommer vi att köra runt med en massa borrar i din mun.

JAG VILL INTE HA BORRAR I MIN MUN. Tror dock inte se ska borra sönder mina tänder. Förhoppningsvis.

Här får ni bild på min utsikt:

 

Hej folk!

 

 

Hemma.

Barbent, i ett klänningsliknande plagg, sitter jag här och äter isglass. Låter nästan som att snön utanför fönstret smält bort och återgått till det klargröna gräset därunder, men icke. Det finns inte riktigt en anledning till mitt konstiga beteende. Perioden som väntar känns som en oändligt lång tunnel som jag går rätt in i på tisdag. Det kanske är därför jag tröstar mig med en päronslplitt.

Vi har inte många prov och läxor just nu, så jag borde inte klaga. Studiedag i morgon, Victor kommer tillbaks på fredag, då nollåttorna har sportlov vecka 9, om 7 veckor (eller något) är det påsklov och sedan har jag sommarlovet inom räckhåll! Dessutom är det kommande året späckat med massor av 18-årsdagar, så det är en sak till att se fram emot. Ändå känns det jobbigt. Jag är nog bara så enormt skoltrött, vilket jag varit sedan sista terminen i nian, och vill nog bara kunna bestämma vad jag vill göra själv. Det får jag inte. Eller jo. Jag måste ju ingenting, men för att kunna göra vad jag vill i resten av mitt liv måste jag gå klart resten av gymnasiet.

Jag är inte ledsen och inte heller trött med en ryggsäck full av ångest som så många gånger förut. Jag är glad och nöjd. Nöjd över att mitt liv ser ut som det gör och jag är den jag är. Nöjd med att snön täcker gräsmattan utanför och nöjd med att denna skolveckan är kort. Glad att Victor frisknade till de två sista dagarna i Trysil och hann åka åtminstone litegrann. Glad att vi är tillbaks hemma så att Dieseldorfen, ovanligt mysig som hon är, kan gå runt och stryka sitt fluffiga huvud mot allt som rör och inte rör på sig.

En bild som på något vis stämmer överens med mitt humör.

Johan fick feber. Jag höll mig frisk. Mamma fick feber. Jag höll mig frisk. Nu ligger min pojkvän hemma med 39 graders feber, men än håller jag mig frisk! Jag ska fasiken inte vara sjuk det här lovet, så mycket som jag sett fram emot det! Ska därför knarka C-vitaminer och grönsaker, dricka en flod vatten och tvätta händerna varannan minut. Jag SKA vara frisk. Jag ska, jag ska, jag ska.

Vi skulle göra bakad potatis igår. De skulle vara inne 45 minuter i ugnen, men de var inte alls klara när vi tog ut dem, utan de blev klara först efter 1 timma och 45 minuter.

I morgon är en bra dag. Inga lektioner (låtsas jag... har 1...), inte sketkallt, skridskor på en sjö och sedan körlektion! Mys med Diesel lär det ju också bli. Gos.

Det enda jag fått reda på var att jag var "bokad" fredagen den 3:e februari. Det skulle inkludera folk och jag skulle göra som en vanlig fredag, med undantag att jag var tvungen att stanna hemma. Så med andra ord gick jag, från klockan 5 - då jag kom hem från skolan -, och sket på mig av nervositet eftersom jag inte hade en aning om vad som skulle hända (jag har väldigt lätt för att bli nervös). Efter att ha gått och stirrat ut genom fönstren otaliga gånger gick jag upp på övervåningen. Så plötsligt hörde jag massa röster på gatan utanför och tittade oroligt ut genom balkongdörrsfönstret och såg till min förvåning ett tiotal personer som traskade utanför våra buskar. "Jäklar!" var min allra första tanke och så rusade jag ner för trappan.

Jag har de bästa vänner man kan ha. De är hur underbara som helst. Jag öppnade med en chockartad känsla dörren och in strömmade människa efter människa. De hade grundlurat mig totalt. Seriöst. Varenda människa visste förutom jag! Mina föräldrar visste, alla kompisar i skolan visste, min bror visste, till och med min mormor visste! Så stod jag där och fattade ingenting.

Eftersom det är mest kompisar som läser denna blogg, kan jag våga mig på att prata lite i gåtor. Presenten ni gav mig... Ni märkte nog hur rörd jag blev, haha. "Det är varmt här, jag måste öppna ett fönster". Fy fan vad lame jag är, haha! Tack så sjukt mycket för att ni ordnade denna fezzt åt min ära! Bästa födelsedagen. Evah.

Dock fyller jag ju egentligen idag, men har verkligen ingenting att göra. Bajs.

Nu är jag officiellt vuxen i alla fall.

Tack för igår. 18 år och jättegammal!

En artikel om Shakespeare.

Oj. Råkade hamna på google där i en halvtimma. Åter till inlägget.

En artikel om Shakespeare som sagt. Förstår verkligen inte hur jag ska skriva, så jag tänker sitta här med det tomma Word-dokumentet framför mig bara för att jag ska tro att jag försöker. Eller något åt det hållet i alla fall.

Magutredningen tog stopp förresten. Läkaren hörde aldrig av sig. Ger upp. Jag får väl få ont i magen då och då, jag har ju hanterat det fram till de senaste åren, så skit samma. Det löser sig!

Nej. Vad fasiken. Jag måste faktiskt skriva nu. Eller åtminstone stirra på dokumentet så att jag känner mig flitig. Hej då.