Nu ni, mina fina läsare, ska jag lägga upp något som åtminstone jag tyckte var roligt att läsa! På min gamla blogg (den här, om ni glömt!) hittade jag den här fina listan som jag kämpade på med. Det var berättelser om min första kärlek, vad jag åt för dagen och "min bästa vän" här nedanför. Kanske borde jag göra om och göra färdigt den där listan? Känner mig ganska anonym, inte bara för er utan för mig själv också! Vem är jag? Who knows?! Ni vet att internet is a lie, va? Jag kan egentligen vara en 87 år gammal gubbe som bor på Irland. Nä, nu ska jag låta er läsa om min bästa vän. Fatta den friendzonen. Jäklar assåå. Stackars Tim. Allt nedanför är då alltså skrivet för ungefär exakt 3 år sedan.

 

 

Dag 06 - Min dag.

Dag 08 - Ett ögonblick.

 

 

Nu är det så att jag faktiskt inte rankar mina vänner så att det finns en "numbah 1", så därför är det svårt att säga vem som är min allra bästa vän. Vi har min äldsta, underbara vän Simone, som jag träffade på BB. Sedan har vi även en somvar av mina allra bästa vänner, som inte längre är min vän tyvärr. Sedan har vi Johanna, som blivit som en syster för mig då våra familjer är som en och samma familj. Jag kan fortsätta såhär ett tag till, men det är ju inte det som är poängen.

 

Jag har en vän, som står mig väldigt nära nu, som verkligen är värd att hyllas. Det är förmodligen den absolut snällaste och mest omtänksamma människan som går på denna jord. Han har ett hjärta av guld.

 

Hans namn har blivit nämnt här i bloggen ett antal gånger, men det gör inget att nämna det en gång till. Tim är hans namn och vi har gått i samma klass sedan fyran. Jag blev kär i honom då, i fyran, och gullig som man är frågade jag chans! Med lapp och allt. Och gissa vad? Den lille holländaren svarade ja! Hähä.

 

 

 

Sedan blev han jätte kaxig (förlåt Tim) så jag gjorde slut, haha, så då slutade vi ju även umgås och vi blev endast klasskompisar. Sedan pratade vi knappt över huvud taget i flera år. I åttan - rätta mig om jag har fel - kom han med i skolbandet som basist och jag blev sjukt avundsjuk på honom, men året därpå gick pianisten ut grundskolan och då blev jag erbjuden den lediga platsen. Tim pushade mig och till sist sa jag ja, vilket jag är grymt tacksam för. Så tack än en gång för att du nästan tvingade in mig där!

 

Vi hade börjat prata mer och mer och i åttan, nian någon gång hade vi blivit väldigt bra kompisar. Två musikfreaks. Sedan dess har vår vänskap fortsatt växa och nu är han en av mina närmsta vänner och vi har obeskrivligt många, konstiga minnen tillsammans.

 

Som den gången han fick för dig att han orkade bära mig på dina axlar ända till skolan. Det var en solig, sval dag och jag minns att han hade stora röda skavsår på axlarna efteråt, haha. Ledsen för det!

 

Eller den gången vi var hos mig med Isak och Johannes och Isak råkat få i sig något olämpligt. Han låg och skrattade oavbrutet i 10 minuter åt "taiaffär" och vi skrattade minst lika mycket, fast åt honom.

 

Och alla våra långa promenader. Då vi gått i flera timmar ute i mörkret och pratat om allt och ingenting.

 

Eller alla de gånger vi repade med bandet. Och de gånger vi spelade. Den gången vi vann förstapris och fick spela in i stuido!

 

Han är helt enkelt en underbar vän och jag hoppas - nej, jag vet - att vi kommer hålla ihop ett bra tag han och jag. Som Piff och Puff, fast basisten och pianisten.