Nerpackad
Det känns så otroligt konstigt. Mitt rum ekar nästan. De mysiga gardinerna är borta och nerpackade och utbytta mot mina gamla, glesa. Min bokhylla ser ju riktigt snygg ut, med mycket av mitt smink och mina smycken nedplockande i lådor. Mattan är borta. I morgon kommer denna dator också vara försvunnen tillsammans med mitt täcke och kuddar.
Alltså, shit.
Det är en så skrämmande tanke att flytta miiil bort från där jag hela tiden varit. Från familjen. Från pojkvännen. Så läskigt. Så sjuk känsla att se allt detta packas in i bilen och i morgon kväll pryda ett litet korridorsrum mitt i det okända.
Och det ska bli så sjukt kul. Jag är så ivrig över att få fixa mitt eget. Få möblera om de få möbler som redan finns där. Få sätta min egen prägel, hänga upp mina gardiner i fönstret och lägga mitt täcke och mina kuddar på sängen. Och ska bli roligt att få en utmaning. Att komma helt ensam till en helt främmande grupp människor som alla bär samma Noll-bricka runt halsen och som (förhoppningsvis) är minst lika nervösa och vilsna som jag.
Det är så läskig och ledsamt och förvirrande och roligt på en och samma gång att jag snart exploderar. Hjärnan går på högvarv och vill inte sakta ner. Som när man spelar Stress.
Nu ska jag försöka lugna mig en aning, njuta över att jag packat klart (nåja, för idag åtminstone) och se fram emot en underbar kväll.
Puss på er.
Det kanske bara är kaffet men
Idag drack jag den första koppen kaffe på väldigt länge. Det var väldigt gott. Jag är väldigt energisk idag. Energisk och upprörd. Såg att vår gamla gymnasieskola ska läggas ner. Eller förmodligen läggas ner. Och blev så förbannad. För de har inte ens försökt marknadsföra ordentligt, bara klantat sig gång på gång i sina försök att göra den till en attraktivare skola.
Men min energi har också lett till att jag tagit tag i sökandet efter rätt utbildning. Vill inte ha sabbatsår i ytterligare ett år utan känner att det är nu till hösten som jag vill fortsätta mina studier. Frågan är nu bara vilken i hela den stora djungeln av utbildningar jag vill läsa. Och är man Sofie så är det inte det inte den lättaste frågan att besvara.
Vad jag vill bli? Lärare, webbdesigner, regissör, författare, biolog, djursjukvårdare, produktutvecklare, biomedicinsk analytiker och PR-ansvarig. Och om man kunde få en läkarexamen också hade det varit bra. Det går ju inte. Finns inte ens en gemensam nämnare. Jag har alltid hela mitt liv – som säkert så många andra – pendlat mellan en himla massa yrken. Jag ville liksom bli delfintränare när jag var liten... Artist... Och massvis med andra konstiga saker. Och så ena året är jag säker på att jag vill bli lärare. I höstas kände jag mig hundra på det, men nu tvekar jag igen. Så kanske Webbdesigner? Men det är så svårt att få jobb som det. Forskare då? Nä, men jag kommer säkert tröttna och utbildningen är nog jättesvår. Blir galen.
Hur ska man någonsin veta vad som är rätt? Gäller det kanske bara att dra en lapp ur en hatt och så får det bli vad det blir? Allt blir bra? Spelar det någon roll att gå igenom allt det man vill nu när man ändå kommer att växa i sig själv och utvecklas i det man vill? Bara för att jag så gärna vill bli just DET nu betyder det inte att DET är det rätta om ett år. Blir galen.
Och vilket universitet? Ska man stanna här för att ens familj, vänner och pojkvän finns här? Eller ska man ge sig av ut i det okända och hoppas på att man trivs där? Med nya människor. I en främmande stad. Man vänjer sig väl? Man trivs väl även fast det är jobbigt? Och hur mycket plugg är det? Överdrivet mycket? Mer än de säger? Eller mycket mindre än gymnasiet? Blir galen.
Det kanske bara är kaffet men plötsligt känns alltsammans väldigt hysteriskt.
Flugsex
Satt ute och åt min middag igår i godan ro. Plötsligt såg jag något litet och svart knata runt bland min mat. När jag kollade närmre såg jag inte bara en utan två små flugor. Som hade sex. På min tallrik. Jag agerade cockblocker och de gick åt varsitt håll iväg från min mat och försvann under min dyna.
Tänkte bara dela med mig.
Soligt idag. Ut med er.
När det förändras
Allt har blivit så påtagligt nu plötsligt. Har precis haft den jobbigaste perioden i skolan hittills, men plugg upp över öronen, och har därför dragit på mig massvis med stressrelaterat skit, som magkatarren som alltid envisas dyka upp i de mest olämpliga situationer. Utöver skolan har jag CV:n och personliga brev att skriva, alltid visa sig på sin bästa sida och försöka få ett jobb efter studenten. För det är vad det hela handlar om. Studenten.
Satt och åt med mamma och pappa igår och så gled vi in på ämnet student 2013 - ett ämne som allt oftare tas upp i mina kretsar på senare tid. Har äntligen inhandlat en balklänning. Blå och vacker. Och jag visste det inte, men jag var tydligen ute i dålig tid. Dålig tid! Många köper redan i januari. Det är dumt att jag är äldst av mig och min bror, det är jag som får prova på allt nytt och ge mig ut på saker jag inte har någon aning om hur de går till. Johan i sin tur kommer ha allt klart för sig när han ska ta studenten. Vad man ska ha på sig, hur mycket pengar man bör lägga ut och så vidare. Jag har ingen aning om något! Så jag försöker följa alla andras exempel och härma dem. Det funkar det med. Så nu har jag köpt en balklänning.
Men åter till själva studenten. I skolan i fredags tog Maria fram sin kalender och pekade på ett datum. "Undrar vad vi tänker där" sade hon. Det var dagen efter studenten. Då slog det mig att det kommer kännas så sjukt skumt. Kommer aldrig någonsin komma tillbaka till skolan på det sätt jag går i den nu, kommer ha fritid igen - den första fritid jag haft på kanske fyra-fem år nu - och jag kommer inte ha någon aning om vad jag ska göra. Nåja, lite koll har jag väl allt. Inga planer på att studera vidare direkt efter, utan kommer ta ett sabbatsår först. Men då ska man fixa jobb. Det är mycket annat som plötsligt dyker upp.
Det här känns så skrämmande.
Ser fram emot det så otroligt mycket; att få slippa all den här stressen med prov och inlämningar och redovisningar. Det är jobbigt! Ser fram emot själva balen och när vi ska springa ut med mössorna på huvudet. Jag ser verkligen fram emot det, det ska bli så fruktansvärt roligt! Men jag bävar också inför vad som väntar och att vara tvungen att ta farväl av mestadels av mina goa klasskompisar.
För tillfället har jag mindre plugg. Så jag ska se till att planera min tid så att jag slipper få det så stressigt när det väl gäller. På två månader ska vi ha nationellaprov i svenska och engelska, fem prov i Eng C, ett Matte E-prov till, kemiprov, biologiprov och redovisning, engelskaredovisning, samhällsprov, religionsredovisning och säkert ett prov eller inlämning ..... listan tar aldrig slut. Det är bara att bita ihop in i det sista och försöka prestera så gott man kan. Plugga, plugga och plugga till allt det där så att perfektionisten Sofie blir nöjd. Och sedan är det över.
Sedan har jag hela framtiden för mina fötter.
Note to self
Drick inte kaffe precis innan du ska sova.
Nej, nu får det vara nog
Nu har jag suttit med den jäkla inversa funktionsuppgiften hela dagen, med undantag då jag försökt memorera det jag ska framföra på biologilektionen i morgon. Man kommer till en punkt då man känner att "okej, jag är långt ifrån klar, men nu räcker det faktiskt" och den punkten har jag nu nått. Nu får det vara nog.
Hade lite tid över igår då jag roade mig med att läsa gamla inlägg av mig själv. Jag var ju riktigt finurlig en gång i tiden! Skrev om väldigt mycket mer än vad jag gör nu, numera drar jag mig från att uttrycka mina åsikter alltför väl, jag drar mig för att skriva ner känslor som inte är positiva och jag drar mig från att verka dum - och av den anledningen googlar jag så fort jag är osäker på hur någonting stavas, hur det egentligen ligger till med viss fakta och så vidare. Rädd för att göra bort mig helt enkelt, trots att det egentligen inte är att göra bort sig. Jag känner mig i och för sig sällan ledsen och besviken, så det är rätt naturligt att det blir mest glada inlägg, men de gånger jag är annat än glad så undviker jag att skriva det. När jag var yngre - gick kanske i sjunde klass - var jag tvärtom och tyckte det var jätteroligt att skriva ledsna saker till folk, så att de skulle bli upprörda och bry sig. Lite attentionwhore-varning nästan, haha.
Hur som helst var det rolig läsning, det där. Fick höra tankar från förr. När man sitter med facit i hand och ser vad alla de där valen och kvalen har gett för reslutat, så kan man sitta där och tänka hur rätt jag hade innan, eller hur otroligt fel, sitta och döma Sofie från förr. Märkte i alla fall att jag faktiskt - tro det eller ej - har mognat. Eller mognat och mognat, det är lite av en defintionsfråga. Jag oroade mig för småsaker, saker som var otroligt onödigt att vara nervös för, gav min uppmärksamhet till "fel" saker. Har bättre prioriteringar nu, om man kan uttrycka det så. De sakerna hade varit befängt att oroa sig för nu. Så antingen har jag mognat, eller fått värre saker att tänka på, haha. Som sagt, en definitionsfråga.
Känner att jag borde lägga ner lite mer arbete bakom mina inlägg när jag har tid, skriva som förr. Var nästan bättre på att skriva för fyra år sedan om man jämför med nu. Mycket har fallit bort och de ord jag använde mig av då, det ordförrådet, har sinat. Inser även att jag är onödigt försiktig med vad jag skriver. Känslor är ju roligt! Det är ju inte som att någon ändå är perfekt. Alla begår misstag, alla gör fel och ofrivilligt utger sig för att vara helt dum i huvudet ibland, och jag tror även att ni vet vem jag är bakom alla känslor och alla tankar och åsikter. Vet inte hur bra jag kommer vara på att proppa mina inlägg fulla med fler personligheter, men jag vet i alla fall med mig att jag borde försöka.
Oj, vad osammanhängande inlägg det blev, kände jag! Det kan vara så ibland. Nu ska jag leta reda på en ansiktsmask och lägga mig i badet en stund. Ska bli skönt att vila hjärnan.
Hoppas ni har en fantastisk tredje advent! Det är bara en vecka kvar till julafton nu! Tänk vad tiden går fort.
Två år sedan.
Hallå, ni tar min barndom!
Klockan närmar sig sakta men säkert tre. Vi hjälps alla åt med att duka av efter att ha ätit alldeles för mycket och allt tycks gå i slowmotion. Tallrikarna väger tio gånger mer än vanligt när man släpar sig ut till köket för att sätta in dem i diskmaskinen och jag själv vill inget hellre än att bara lägga mig på rygg i soffan och hamna i matkoma en stund.
Tio i tre. Pappa kommer upp till det rödklädda vardagsrummet där jag slumrat till ett ögblick och med ens blir jag pigg och sätter mig upp - precis samma känsla som när man vaknar på morgonen, inser att klockan är tio över sju och att man har tio minuter på sig för att göra i ordning sig och hinna till bussen. Klarvaken på en sekund. Resten av familjen släntrar in en efter en och slår sig ned bredvid mig i soffan. Alla är förväntansfulla. Nåja, nästan alla. Diesel lunkar förbi det bruna träbordet och försvinner iväg, like she doesn't give a fuck, medan vi andra ivrigt blickar mot tvn. Någon minut innan tre tänds ljuset. Nu börjar det. Och så sjunker man in i Disneys värld med alla olika julhälsningar, skrattar åt Kalle Anka och Askungen och somnar under Ferdinand och Robin Hood.
Så det känns otroligt fel att de helt plötsligt ska ta bort flera scener från denna underbara tradtion! Jag kan förstå argumenten de har, att det är så stereotypt och så vidare, men fuck it, jag vill ha kvar det som det varit. Det är väl ändå ingen som tänker "åhåå, det är en stereotyp mörkhyad där" eller "ah, nu har de dragit in en stereotyp jude också!" när man sitter och myser av julkänslorna. Jag har åtminstone aldrig lagt märke till det. Sedan finns det sura, pessimistiska människor som säger att pepparkaksgubbar ska uteslutas från luciatåg bara för att de är bruna. Ja, det är klart de är bruna! Det är fkn pepparkakor! De får ta och lugna ner sig lite. Det är ju snarare de som är rasistiska som tycker att så mycket är fel. Det är ju oftast de som undviker ämnet och reagerar på allt som man ska ha ett extra öga på, inte de som kan prata naturligt om det och inte jämt och ständigt går runt och kopplar allt till rasism. Det är sådana här människor, med en otroligt negativ livssyn, som sitter och bestämmer att pepparkakor är rasistiska. Löjligt.
Nu kände jag att jag gled iväg lite från Kalle Ankas julafton här, det var det jag tänkte skriva om. Jag måste ändå säga att jag förstår Disney, förstår varför de vill ta bort dessa klipp, men ändå tycker jag att det är så fel. Sluta mixtra med min barndom! Sluta mixtra med min jul. Det ska vara julbord, Kalle Anka klockan tre och julklappar! Och snö. Det ska vara snö.
Äh, jag är bara sur.
Omnomnom
Tänk värsta saftiga köttbiten... Skitmör... Med någon awesome sås och typ stekt potatis... Och baconbitar överallt... Och en iskall cola...
Nedstämd morgon
Då sitter jag här i soffan, efter ett sommarlov som känns som att det aldrig existerade. Var det inte bara i förra veckan vi sa hej då för att äntligen få ha lov? Jag är inte ett dugg utvilad. Lika skoltrött som jag var när sista provet var gjort i juni. Nej, det här känns inte alls sådär bra som det brukar göra när skolan drar igång igen. Vanligtvis brukar jag – som de flesta andra – känna mig mer motiverad till att plugga, till att kämpa och lyssna mer på lektionerna. Jag brukar känna någon slags kämpaglöd efter sommarlovet. Någon har släckt den i år.
Kramade om och pussade farväl min Victor för ungefär en halvtimme sedan. Nu ska han tillbaka till Stockholm. Allt återgår till det normala.
Fast egentligen är det inte så normalt. Jag har precis haft det sista sommarlovet i mitt liv, nästa gång sommaren är här kommer jag att få kalla det "semester". Det är tredje året jag börjar nu. Sista. Jag behöver inte uppleva varje dag jag går till gymnasiet en eller två gånger till. Nu går jag dit för att aldrig mer behöva gå tillbaka till samma sak. Den första veckan efter sommarlovet – med nya scheman som delas ut, ibland nya klasskompisar, de första läxorna efter två läxfria månader – kommer jag aldrig någonsin att behöva ta mig igenom igen. När den här terminen är över kommer jag aldrig mer att ha höstlov. Så det är ju egentligen inte så normalt. Allt jag gör nu, gör jag för sista gången.
Så, jag kramade om och pussade farväl min Victor för ungefär trekvart sedan. Nu ska han för sista gången tillbaka till Stockholm. Inte mer behöver vi ta oss igenom ett år utan varandra. Han åkte upp för att äntligen komma tillbaka hit på riktigt. Så även om det känns riktigt jobbigt nu, att inte kunna vara nära honom när jag vill och inte ha honom bredvid mig, så vet jag att det snart är klart. Början på slutet startar idag. Äntligen.
Varning!
Suttit och pluggat körkortsteori största delen av dagen idag och varje gång - ja, varenda jäkla gång - jag sett den där skylten som varnar för farthinder:
Har jag automatiskt tänkt på like a sir mustaschen... så... ja, jag var tvungen.
Har jag automatiskt tänkt på like a sir mustaschen... så... ja, jag var tvungen.
Så himla djupt inlägg
God eftermiddag.
Idag behöver jag skriva av mig, förvånande nog. Inte om skolan - ser till och med lite fram emot att gå dit numera, när vi inte har så mycket prov och strunt -, inte om mitt (förhoppningsvis) kommande körkort - jag fick kärringstopp i en RONDELL idag (yay) - och inte om det stundande påsklovet! Nej, jag ska skriva om mig själv och vara extremt gåtfull.
För jag är så narcissistisk.
Då så, då börjar jag.
Vet ni hur irriterande det är att både jag och bror har likadana mobiler förresten? Vibrationssignalen när vi får sms är precis likadan så jag blir paranoid och tror hela tiden att det är jag som får sms när det egentligen är han som får det. I själva verket är jag forever alone och ingen smsar mig.
Det ska snöa på... någon dag framöver. Sämst. Först var det 15 grader, stor sol och läge för klänning, men så får Moder Natur PMS och känner att vinter är ett passande klimat i april.
Det var inte ens detta jag skulle skriva. Har bara så mycket i huvudet! Det är det jag ska skriva om. Jag försökte plugga kemi, men det gick inte. Jag försöker läsa i körkortsboken, men det går inte. På något vänster så kan jag inte minnas någonting över huvud taget av det jag läser, om jag inte läser om det typ 20 gånger först. Jag antar att ni känner igen er i att läsa någonting, men sedan komma på sig själv med att sitta i helt andra tankar. Blicken följer liksom systematiskt efter orden, men inget går in. Det är så det är, fast brutalt. Jag har nog aldrig i mitt 18 år långa liv tänkt så mycket förut. Åtminstone inte blivit så påverkad av det.
Vad jag tänker på? Det ni. Det är allt mellan himmel och jord. Nästan. Så det är ingenting att skriva om här i bloggen.
Jag ville vara tillbaks på dagis. Då allt var simpelt och lätt och det jobbigaste som hände var att någon tog den där gosedjursnallen som man själv ville leka med. Då bröt man ihop en aning, blev tröstad och sedan var allt frid och fröjd. Man hade tusen bästa vänner som dessutom varierade från dag till dag. Man frågade chans på chans på chans och var tillsammans med flera stycken man knappt kände. Då fanns inte hat. En dag då var som en månad nu om inte mer. Man var alltid utmattad i slutet av dagen eftersom det hade hänt så fruktansvärt mycket och man fått så många nya intryck av världen.
Jag vill inte vara tillbaks på dagis längre. Visst hade jag velat kunna sakta ner tiden en aning, den bara rusar fram, men jag vill inte ha det enkelt. Jag vill ha det krångligt och komplicerat och se mystik i allt och alla.
Oj, vad jag skriver på. Det blev ett ganska splittrat inlägg, men som sagt, jag har väldigt många olika saker i huvudet. Har mycket annat jag vill skriva ner här. Nåja, det får väl vänta till en annan gång.
Längtan
Random bild tagen från google.
Jag tror det har att göra med att det inte varit någon snö denna vinter. Tills nu vill säga. Så när jag då tänker på Trysil tänker jag på stora, vita, fluffiga snömassor överallt! Snötyngda granar. Gnistrande vägar. Istappar från stugtaken! Pistade, orörda backar en morgon då ingen förutom jag har orkat ta sig till liftarna precis när de öppnar för dagen. Det mjuka lugnet. Tystnaden som egentligen inte är särskilt tyst om man bara stannar upp och lyssnar. Jag längtar efter snömassorna. Att få sitta i bilen – inträngd mellan en lillebror som för längesedan växt om mig och en pojkvän som antagligen sover mot min axel – och se hur det blir mer och mer snö för varje kilometer vi åker. Att få köra på de där kringelikrokiga vägarna, helt omgivna av enbart skog. Som jag längtar!
Det är något speciellt i år. Inte bara att Victor ska följa med och jag ska försöka lära honom att åka skidor, utan någonting mer. Min längtan efter snön bidrar nog, men det är nog ytterligare något. Kanske en längtan att få komma bort. För det finns ingen annanstans på jorden där jag kan slappna av mer än i fjällen.
Jag älskar det!
Drömma kan man
Jag känner inte att jag hinner med bloggen just nu. Min skrivarlängtan står kvar, den är ihärdig, men jag finner ingen tid till att bara sätta mig ner och låta tankarna skena i väg.
Känner för att skapa något. Blev så inspirerad av en kompis som ska starta ett helt eget skivbolag med sin kompis. Asfräckt! Har liksom inte förstått att det snart är dags för även mig att ta mig an omvärlden. Vet dock inte hur. Vart ska man börja liksom? Jag vill läsa vidare, jag vill resa, jag vill utforska och jag vill göra allt ensam och med kompisar! Det går inte ihop riktigt. I alla fall så vill jag skapa någonting. Ett företag kanske är att ta i, men det hade varit så kul! Så coolt att få skapa någonting själv, från grunden.
Nåja, nu ska jag för tillfället sluta drömma och gå ner och lära mig varför en anod är negativ i en galvanisk cell. Yaaahaaay.
