Det kanske bara är kaffet men

Idag drack jag den första koppen kaffe på väldigt länge. Det var väldigt gott. Jag är väldigt energisk idag. Energisk och upprörd. Såg att vår gamla gymnasieskola ska läggas ner. Eller förmodligen läggas ner. Och blev så förbannad. För de har inte ens försökt marknadsföra ordentligt, bara klantat sig gång på gång i sina försök att göra den till en attraktivare skola.
 
Men min energi har också lett till att jag tagit tag i sökandet efter rätt utbildning. Vill inte ha sabbatsår i ytterligare ett år utan känner att det är nu till hösten som jag vill fortsätta mina studier. Frågan är nu bara vilken i hela den stora djungeln av utbildningar jag vill läsa. Och är man Sofie så är det inte det inte den lättaste frågan att besvara.
 
Vad jag vill bli? Lärare, webbdesigner, regissör, författare, biolog, djursjukvårdare, produktutvecklare, biomedicinsk analytiker och PR-ansvarig. Och om man kunde få en läkarexamen också hade det varit bra. Det går ju inte. Finns inte ens en gemensam nämnare. Jag har alltid hela mitt liv – som säkert så många andra – pendlat mellan en himla massa yrken. Jag ville liksom bli delfintränare när jag var liten... Artist... Och massvis med andra konstiga saker. Och så ena året är jag säker på att jag vill bli lärare. I höstas kände jag mig hundra på det, men nu tvekar jag igen. Så kanske Webbdesigner? Men det är så svårt att få jobb som det. Forskare då? Nä, men jag kommer säkert tröttna och utbildningen är nog jättesvår. Blir galen.
 
Hur ska man någonsin veta vad som är rätt? Gäller det kanske bara att dra en lapp ur en hatt och så får det bli vad det blir? Allt blir bra? Spelar det någon roll att gå igenom allt det man vill nu när man ändå kommer att växa i sig själv och utvecklas i det man vill? Bara för att jag så gärna vill bli just DET nu betyder det inte att DET är det rätta om ett år. Blir galen.
 
Och vilket universitet? Ska man stanna här för att ens familj, vänner och pojkvän finns här? Eller ska man ge sig av ut i det okända och hoppas på att man trivs där? Med nya människor. I en främmande stad. Man vänjer sig väl? Man trivs väl även fast det är jobbigt? Och hur mycket plugg är det? Överdrivet mycket? Mer än de säger? Eller mycket mindre än gymnasiet? Blir galen.
 
Det kanske bara är kaffet men plötsligt känns alltsammans väldigt hysteriskt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0