Då sitter jag här i soffan, efter ett sommarlov som känns som att det aldrig existerade. Var det inte bara i förra veckan vi sa hej då för att äntligen få ha lov? Jag är inte ett dugg utvilad. Lika skoltrött som jag var när sista provet var gjort i juni. Nej, det här känns inte alls sådär bra som det brukar göra när skolan drar igång igen. Vanligtvis brukar jag – som de flesta andra – känna mig mer motiverad till att plugga, till att kämpa och lyssna mer på lektionerna. Jag brukar känna någon slags kämpaglöd efter sommarlovet. Någon har släckt den i år.

 

Kramade om och pussade farväl min Victor för ungefär en halvtimme sedan. Nu ska han tillbaka till Stockholm. Allt återgår till det normala.

 

Fast egentligen är det inte så normalt. Jag har precis haft det sista sommarlovet i mitt liv, nästa gång sommaren är här kommer jag att få kalla det "semester". Det är tredje året jag börjar nu. Sista. Jag behöver inte uppleva varje dag jag går till gymnasiet en eller två gånger till. Nu går jag dit för att aldrig mer behöva gå tillbaka till samma sak. Den första veckan efter sommarlovet – med nya scheman som delas ut, ibland nya klasskompisar, de första läxorna efter två läxfria månader – kommer jag aldrig någonsin att behöva ta mig igenom igen. När den här terminen är över kommer jag aldrig mer att ha höstlov. Så det är ju egentligen inte så normalt. Allt jag gör nu, gör jag för sista gången.

 

Så, jag kramade om och pussade farväl min Victor för ungefär trekvart sedan. Nu ska han för sista gången tillbaka till Stockholm. Inte mer behöver vi ta oss igenom ett år utan varandra. Han åkte upp för att äntligen komma tillbaka hit på riktigt. Så även om det känns riktigt jobbigt nu, att inte kunna vara nära honom när jag vill och inte ha honom bredvid mig, så vet jag att det snart är klart. Början på slutet startar idag. Äntligen.