Det känns så otroligt konstigt. Mitt rum ekar nästan. De mysiga gardinerna är borta och nerpackade och utbytta mot mina gamla, glesa. Min bokhylla ser ju riktigt snygg ut, med mycket av mitt smink och mina smycken nedplockande i lådor. Mattan är borta. I morgon kommer denna dator också vara försvunnen tillsammans med mitt täcke och kuddar.

 

 

Det är en så skrämmande tanke att flytta miiil bort från där jag hela tiden varit. Från familjen. Från pojkvännen. Så läskigt. Så sjuk känsla att se allt detta packas in i bilen och i morgon kväll pryda ett litet korridorsrum mitt i det okända.

 

Och det ska bli så sjukt kul. Jag är så ivrig över att få fixa mitt eget. Få möblera om de få möbler som redan finns där. Få sätta min egen prägel, hänga upp mina gardiner i fönstret och lägga mitt täcke och mina kuddar på sängen. Och ska bli roligt att få en utmaning. Att komma helt ensam till en helt främmande grupp människor som alla bär samma Noll-bricka runt halsen och som (förhoppningsvis) är minst lika nervösa och vilsna som jag.

 

Det är så läskig och ledsamt och förvirrande och roligt på en och samma gång att jag snart exploderar. Hjärnan går på högvarv och vill inte sakta ner. Som när man spelar Stress.

 

Nu ska jag försöka lugna mig en aning, njuta över att jag packat klart (nåja, för idag åtminstone) och se fram emot en underbar kväll.

 

Puss på er.