God eftermiddag.

Idag behöver jag skriva av mig, förvånande nog. Inte om skolan - ser till och med lite fram emot att gå dit numera, när vi inte har så mycket prov och strunt -, inte om mitt (förhoppningsvis) kommande körkort - jag fick kärringstopp i en RONDELL idag (yay) - och inte om det stundande påsklovet! Nej, jag ska skriva om mig själv och vara extremt gåtfull.

För jag är så narcissistisk.

Då så, då börjar jag.

Vet ni hur irriterande det är att både jag och bror har likadana mobiler förresten? Vibrationssignalen när vi får sms är precis likadan så jag blir paranoid och tror hela tiden att det är jag som får sms när det egentligen är han som får det. I själva verket är jag forever alone och ingen smsar mig.

Det ska snöa på... någon dag framöver. Sämst. Först var det 15 grader, stor sol och läge för klänning, men så får Moder Natur PMS och känner att vinter är ett passande klimat i april.

Det var inte ens detta jag skulle skriva. Har bara så mycket i huvudet! Det är det jag ska skriva om. Jag försökte plugga kemi, men det gick inte. Jag försöker läsa i körkortsboken, men det går inte. På något vänster så kan jag inte minnas någonting över huvud taget av det jag läser, om jag inte läser om det typ 20 gånger först. Jag antar att ni känner igen er i att läsa någonting, men sedan komma på sig själv med att sitta i helt andra tankar. Blicken följer liksom systematiskt efter orden, men inget går in. Det är så det är, fast brutalt. Jag har nog aldrig i mitt 18 år långa liv tänkt så mycket förut. Åtminstone inte blivit så påverkad av det.

Vad jag tänker på? Det ni. Det är allt mellan himmel och jord. Nästan. Så det är ingenting att skriva om här i bloggen.

Jag ville vara tillbaks på dagis. Då allt var simpelt och lätt och det jobbigaste som hände var att någon tog den där gosedjursnallen som man själv ville leka med. Då bröt man ihop en aning, blev tröstad och sedan var allt frid och fröjd. Man hade tusen bästa vänner som dessutom varierade från dag till dag. Man frågade chans på chans på chans och var tillsammans med flera stycken man knappt kände. Då fanns inte hat. En dag då var som en månad nu om inte mer. Man var alltid utmattad i slutet av dagen eftersom det hade hänt så fruktansvärt mycket och man fått så många nya intryck av världen.

Jag vill inte vara tillbaks på dagis längre. Visst hade jag velat kunna sakta ner tiden en aning, den bara rusar fram, men jag vill inte ha det enkelt. Jag vill ha det krångligt och komplicerat och se mystik i allt och alla.

Oj, vad jag skriver på. Det blev ett ganska splittrat inlägg, men som sagt, jag har väldigt många olika saker i huvudet. Har mycket annat jag vill skriva ner här. Nåja, det får väl vänta till en annan gång.