Jag tror det har att göra med att det inte varit någon snö denna vinter. Tills nu vill säga. Så när jag då tänker på Trysil tänker jag på stora, vita, fluffiga snömassor överallt! Snötyngda granar. Gnistrande vägar. Istappar från stugtaken! Pistade, orörda backar en morgon då ingen förutom jag har orkat ta sig till liftarna precis när de öppnar för dagen. Det mjuka lugnet. Tystnaden som egentligen inte är särskilt tyst om man bara stannar upp och lyssnar. Jag längtar efter snömassorna. Att få sitta i bilen – inträngd mellan en lillebror som för längesedan växt om mig och en pojkvän som antagligen sover mot min axel – och se hur det blir mer och mer snö för varje kilometer vi åker. Att få köra på de där kringelikrokiga vägarna, helt omgivna av enbart skog. Som jag längtar!

Det är något speciellt i år. Inte bara att Victor ska följa med och jag ska försöka lära honom att åka skidor, utan någonting mer. Min längtan efter snön bidrar nog, men det är nog ytterligare något. Kanske en längtan att få komma bort. För det finns ingen annanstans på jorden där jag kan slappna av mer än i fjällen.