Hemma.

Barbent, i ett klänningsliknande plagg, sitter jag här och äter isglass. Låter nästan som att snön utanför fönstret smält bort och återgått till det klargröna gräset därunder, men icke. Det finns inte riktigt en anledning till mitt konstiga beteende. Perioden som väntar känns som en oändligt lång tunnel som jag går rätt in i på tisdag. Det kanske är därför jag tröstar mig med en päronslplitt.

Vi har inte många prov och läxor just nu, så jag borde inte klaga. Studiedag i morgon, Victor kommer tillbaks på fredag, då nollåttorna har sportlov vecka 9, om 7 veckor (eller något) är det påsklov och sedan har jag sommarlovet inom räckhåll! Dessutom är det kommande året späckat med massor av 18-årsdagar, så det är en sak till att se fram emot. Ändå känns det jobbigt. Jag är nog bara så enormt skoltrött, vilket jag varit sedan sista terminen i nian, och vill nog bara kunna bestämma vad jag vill göra själv. Det får jag inte. Eller jo. Jag måste ju ingenting, men för att kunna göra vad jag vill i resten av mitt liv måste jag gå klart resten av gymnasiet.

Jag är inte ledsen och inte heller trött med en ryggsäck full av ångest som så många gånger förut. Jag är glad och nöjd. Nöjd över att mitt liv ser ut som det gör och jag är den jag är. Nöjd med att snön täcker gräsmattan utanför och nöjd med att denna skolveckan är kort. Glad att Victor frisknade till de två sista dagarna i Trysil och hann åka åtminstone litegrann. Glad att vi är tillbaks hemma så att Dieseldorfen, ovanligt mysig som hon är, kan gå runt och stryka sitt fluffiga huvud mot allt som rör och inte rör på sig.

En bild som på något vis stämmer överens med mitt humör.